Jag fann en vän på nätet för ett antal år sen, tror vi var mellan 15-16 år. Som jag hade väldigt bra och nära kontakt med när det gällde msn och telefon, men inget där efter. Och efter mycket prat och funderingar så får vi för oss att vi kanske borde ses snart med tanke på att vi har snackat så pass länge med varandra. Så Fredrik som den här killen nu heter, sätter sig i bilen utan nån tvekan och kör hela vägen ändå från Göteborg hit upp till Luleå bara för att vi ska träffas. Det var ett stort steg. Jag kan inte beskriva den känslan än idag hur det kändes, nervös och pirrigt, Hade en massa fjärilar i magen som man brukar säga. Så vi snackade med varandra i stortsett hela vägen medans han körde. Blev många samtal, och spänningen var stor. Så ringer telefonen och så berättar han att han var på parkeringen här utanför efter många timmars körning. Så ja kliver upp från sängen och låser upp dörren och i samma veva som jag öppnar dörren så kommer han in i porten När jag öppnade dörren där på morgonen,vet inte riktigt vad klockan kan ha varit men inte så mycket, 5-6 nånting. Alltså jag ser det än idag framför mig, hur jag ger honom en varm kram i dörröppningen.
När jag sitter så här och tänker tillbaka så kändes allt så perfekt. Kunde verkligen inte bli sämre än så här. ( trodde jag ) Hade hittat min dröm kille helt enkelt! Han hade allt det där som man bara ville ha. Jag minns att jag frågade han vid nått tillfälle där när han hade kommit och landat lite som man säger. Hur länge han hade tänkt stanna, några dagar sa han, dagarna gick, och gick och jag ville verkligen inte att han skulle åka tillbaka, ville ha han kvar hos mig, föralltid! Jag och Fredrik satt och pratade en hel del ja som åren innan. Det kändes som att vi hade känt varandra sen barnåldern. Fredrik och Nathalie kom väldigt bra överens med varandra, dock så var ju Nathalie bara 8 månader när han kom hit upp. Han var så rar, omtänksam, behandlade henne som om hon vore hans egen på nått sätt. Det är som att jag tappar ord, Jag kan inte förklara känslan av att ha någon så snäll kille hos mig, i vårt liv. Och under tiden som han var här uppe med mig och Nathalie så växte känslorna och blev väldigt starka. Jag vet att man inte ska gå för fort fram men vi båda kunde säga ganska snabbt att vi älskade varandra. Vår kemi fungerade hur bra som helst och vi hade jätte roligt ihop, skrattade och kunde prata med varandra om vad som helst, allt mellan himmel och jord i stort sett.
Kemin mellan Fredrik & Nathalie fungerade jätte bra och varje gång jag kollade på dom två tillsammans blev jag helt varm inom mig. Det var som att det här skulle vara för evigt. Och så en dag så drog Nathalie på sig en rejäl förkylning och med den förkylningen så fick både jag och Fredrik halsfluss. Vilket vi trodde var ett skämt, det kan inte vara sant,varför ju nu?. Men inte det, alla tre var verkligen jätte dåliga men jag tror att faktiskt att det var Fredrik som mådde sämst. Min lilla sötis! Han var så söt när han låg där i sängen brevid mig och mådde verkligen inge bra.. Det gjorde de ju inte lättare för han heller, när han åkte på den här uppe, med tanke på att luften inte är desamma som där nere i Göteborg. Så slår det till på ett annat sätt. Men vi kurerade oss efter en vecka tror ja, började känna oss rätt pigga igen, men då slog det tillbaka igen, Trodde verkligen hjärtat skulle gå sönder. En kväll så säger han att han skulle åka, jag åker på... kommer inte ihåg vad det var för nån dag. Jag visste inte alls vad jag skulle säga det var som att allt stannade upp igen.
Men så när den dagen kom då han var tvungen åka tillbaka så kan jag lova att känslorna stormade ut i tårar. Vi gick upp till mamma, jag lämnade Nathalie och Fredrik sa hej då!
Jag följde med Fredrik ut och ner till parkeringen. Han lastade in sina saker i bilen och vi stod och tittade på varandra som om det vore den sista gången vi sågs. Vi håller om varandra och mina tårar dom rinner längst kinden.. Det här är nog det jobbigaste jag har vart med om, Att säga hej då till killen som man verkligen älskade. Det var som att någon stack en kniv i hjärtat. Vi stod där vid bilen och bara höll om varandra alldeles tysta. Tankarna for i skallen på mig... Ville bara sätta mig i bilen och följa med honom hem till Göteborg. När vi tittar varandra i ögonen och säger vi hörs snart, Han lova att han skulle ringa mig efter vägen, Vi sa till varandra: Jag älskar dig, Och så satte han sig i bilen och for iväg. Jag visste inte vad jag skulle göra, Tårarna rann bara allt mer o mer längst mina kinder. Jag brydde mig inte ett dugg att sminket hade runnit när folket gick förbi och tittade på mig. Ja gick upp till mamma igen, la mig på sängen och ville bara försvinna..
Fredrik gjorde som han lovade han ringde några gånger efter vägen ner. Vi fortsatte snacka när han kom hem, Men det dröjde inte länge innan han helt plötsligt försvann utan ett ord. Jag ringde och ringde och kom bara till röstbrevlådan på mobilen varenda gång. Jag börja fundera om jag hade gjort nått, om det var mitt fel att han försvann tankarna for i skallen dag in och dag ut. Kändes då nästan som vafan ska ja ge upp, Han kommer aldrig höra av sig. och allt det här var början på 2007.
Men 2.5 år senare alltså 2009 så hittar jag han på en internett sida. dvs Facebook där man hittar ALLA som man söker efter i stort sett. Och bestämmer mig nästan direkt för att återigen ta upp kontakten så jag skriver till han, Jag tvekade ju lite trodde han aldrig skulle skriva tillbaka, Eftersom jag inte vad det var som hände när han helt plötsligt försvann. Men dagen efter så fick jag ett mejl och det var från Fredrik. Kan ni gissa om jag vart glad. och väldigt nervös. Visste inte om jag skulle öppna det där meddelande, Men till slut så gjorde jag det. Vi börja skriva igen till varandra, Tog inte länge så skrev vi på msn ( som första gången ) det var spänt, och alla förklaringar och känslor kunde vi prata om igen. Hos mig kommer han alltid ha en speciell plats och det berättade han för mig att jag hade, Fick det även bekräftat på ett sms ;) Hur gullig är inte han?. Våra samtal idag är som en fortsättning på det vi snackade om 2007. Det är som att tiden bara stått stilla på nått sätt. Men jag är så himla glad att vi har fått tillbaka vår kontakt och den här gången ska inget få förstöra den, Eller hur Fredrik?.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar