Överlyckligen liten donna!

Idag har vi bara tagit det lugnt och inte gjort nått speciellt. Förutom nu ikväll då ;)
Vi hade precis klätt av oss för att vi skulle göra oss i ordning för sängen. Och så ringer mamma och frågar om vi ska följa med henne in till stan bara fram och tillbaka. Hon förklarade att Andreas hade ringt och han ville att mamma skulle komma och hämta han. Sa ingenting till Nathalie utan ja lät det bli en liten överraskning. Och ja det går inte att beskriva ett barns glädje med ord och förklaringar, man måste se dom själva. Nathalie när hon fick se han, blev ju alldeles till sig och allt, Hon som inte sett pappsen sen december, stackarn!

Så vi åkte hem till oss, Nathalie och Andreas lekte och hade jätte kul, Kände mig "fri" behövde inte alls hålla koll eller vara i närheten överhuvudtaget och det kändes faktiskt bra. Han borstade tänderna, Gick och la sig och läste några böcker surrade om allt, hon hade ju inte lite frågor och funderingar, och man kunde ju höra hur han försökte så gott han kunde förklara och ge svar på hennes frågor. Sen kom han och satte sig bredvid på soffan, så vi hann också snacka igenom en hel del faktiskt Just nu känns det väldigt bra att jag eller vi har fått prata ut och försöka hålla vänskapen vid liv iaf, Bara för att vi inte klara av varandra så ska de inte få påverka Nathalie.

Men han skulle dyka upp i veckan iaf, så vi får väl se hur det blir, Tar ju ingenting förgivet längre när det gäller saker som han lovar och så. Nu kanske man kan sova åtominstinde hyfsat bra iaf. Annars brukar ju nerverna inte vara så lugna efter de att han vart är eller att ja vet att han är ute. Det är som att han är en del av mig, Som ett litet barn eller nått. har verkligen försökt att inte bry mig om han och bara fokusera på allt annat men det går inte. Andreas är ju alltid där i skallen, hm vad händer vad gör han m.m Jobbigt för det tar ju verkligen på mina krafter.