Dagen som förändra våra liv helt.

9 Augusti 2012

Det är en dag som vi alla kommer minnas, För omgivningen är det en sån dag som alla andra en helt vanlig dag, men inte för oss, Det är nämligen dagen som förändrade våra liv helt och hållet. Då en närstående, ens bästa vän ens pappa lämnar oss helt ovisst, helt utan förvaning och allt.

Dagen började rätt bra ändå, Jag hade ett möte inne stan kl 10 så jag lämnar Nathalie hos mamma och sen åker jag in till stan är väl där drygt en timma max. Åker hem tänkte lägga mig och vila en stund eftersom huvudvärken hade hittat hit. Lägger mig på sängen hemma hos mamma, Nathalie är ute och leker på gården med grannbarnen. Mammas telefon ringer och det är K. Hon frågade nu om jag hade hört något utav A. Och inte det svarade jag, det var ju idag han skulle komma hem med det där tåget från uppsala. Han är borta säger hon, jag börjar känna oron i kroppen smärtan i hjärtat att det ska ha hänt något.. Mamma får till uppgift att ringa till polisen och kolla om dom vet någonting om detta och så, så dom skulle höra av sig. Tänkte väl inte mer på det, jag och mamma satt i köket och surrade och hade de väldigt trevligt, då hon reser sig för att kolla ut på Nathalie och dom andra, och då hon ser två poliser komma gåendes på gården, och den första tanken var att dom skulle komma upp till mamma men inte det, tänkte nehe, men vadå är de nå stulna vespor eller nått. Men inte det, lite nyfiken som jag är går jag ut på balkongen och ropar på mamma och säger lite smått, Dom ska säkert gå hem till mig, mamma sa då men snälla vad har du gjort, inte ska dom då hem till dig och skrattade.

Visst jag hade inte gjort nått, men då dom gick till min portdörr så fick ja lite smått panik. Ja sa till mamma men jag går hem och kollar vad det är. Så jag slänger på mig skorna och går hemåt. Öppnar portdörren möter då dom här två poliserna tänker inte nå mer, sätter in lgh-nyckeln i dörren och så säger den ena polisen, Är det Veronica?.

Ja svarar jag och så säger dom får vi komma in.. Shiit tänkte jag vad är det nu som har hänt. Visste redan då, jag kände inom mig att det hade nått med A att göra, men kunde inte förstå, tänkte väl att det hade vart en olycka eller att han var försvunnen eller nått sånt. Så jag släpper in dom, vi ställer oss i hallen och så säger dom: Vi har tyvärr något tråkigt att berätta om A. Och sen brast det bara i tårar och ilskan slog emot. Jag minns hur jag bara skrek och skrek och ville verkligen inte höra de som dom sa.. Ringer till mamma och bara skriker och så säger hon va är det som händer?? och så säger jag att A är död!. Sen är allt bara svart, minns inte mycket från det samtalet. Jag vet att jag hade folk springandes hos mig hela dagen.. Berättade för Nathalie medans poliserna var här. Och hon reagera som ja hade tänkt, hon blev chockad och det gick inte att prata med henne. Stackarns mammas lill hjärta. Dom ville inte att jag skulle meddela henne de först. och varför kan man då undra. och varför kom dom först till mig?. Bara för att vi har barn ihop?

Dagen efter minns jag hur jag i panik ringde och pratade med en man, som jag ringde och bokade in ett besök. Inte vilket besök som helst men för mig var de som en bekräftelse på att han verkligen var borta att jag aldrig någonsin kommer få se han igen, inga brev, inga samtal, inga råd om hur och vad vi ska göra med vår dotter.. Vem ska nu besvara mina frågor och funderingar???

Så jag for och "träffade" såg honom, liggandes där i rummet, ljusen var tända runt omkring honom medans han låg där så fridfullt och kall.. Jag ville bara att han skulle ta tag i min hand och följa med mig hemåt, jag hade jätte svårt att lämna han där alldeles själv. Det var ju inte de här vi hade pratat om, jag var till en början väldigt rädd, jag tordes inte ta på honom, tordes knappt titta på honom, jag bara grät grät. Och frågorna var och är för`många. Men jag var tvungen annars hade jag ångrat mig jätte mycket. Men ja frågade mig själv ett antal gånger va jag gjorde dära.

Dagarna gick, och saknaden blev större, jag kunde inte ens kolla på mitt eget barn, kunde inte hålla om henne och trösta henne så som jag kanske borde gjort. Allt bara påminde mig om A, Då Nathalie är väldigt väldigt lik honom både till utseendet och till sättet. Jag ville bara vara själv. Jag var helt enkel livrädd. Inte för henne utan för verkligenheten jag kunde varken äta eller dricka på flera dagar. Allt jag hade var A i huvudet. Till slut kom datumet för begravningen. Precis då jag hade hunnit släppa på det lite granna, det låter knäppt men de var så. Tills begravningen kom, jag visste ju allt, vad som skall hända, vad på ett ungeför som skulle sägas vart kistan ska stå vart vi ska sitta hur kistan såg ut eftersom vi dagarna innan var och såg han och N fick ta sitt sista farväl utan sin älskade pappa!

Men att komma in till kyrkan och möta alla människor som kom fram och beklagade sorgen och sa att jag var enormt stark, som har klarat av allt detta år in och år ut och aldrig tröttnat på hans så kallade vardag. Men för mig var vi ändå en men levde i två helt olika världar. Men att vara stark måste jag ju för att orka kunna finnas där fär Nathalie, men också för att jag själv ska orkar ta mig igonom detta. Men sen att komma in i kyrkan och se kistan där ja det går inte att beskriva, kunde gå lätt fram men väl där framme vid kistan se alla blommor och korten på blommorna och veta att det var min barndomskärlek, min bästa vän, pappan till min underbara dotter det gjorde att jag bröt ihop totalt. Jag bara grät benen orkade inte längre hålla mig uppe. Ville bara krypa ihop och försvinna.

Jag hade som tur var med mig två nära vänner som har funnits där hela tiden så länge som jag känt dom. Som ett back up utfall att N skulle bryta ihop eller att jag inte skulle orka med ansvaret just då, så fanns dom där. Och jag är enormt tacksam för att både Carins B och Jenny E som fanns där under hela tiden.

Tiden inne i kyrkan vet ja inte så mycket av. Tankarna bara snurrade minnen som kom upp och då prästen talade om A så stannade tiden till. Det var ett jätte fint tal som hon höll för honom, och så pratade hon till N på ett sånt sätt så att hon förstod. Det var en helt underbar präst. A hade en vän som ställde upp och sjöng under begravningen, låtar som han tyckte väldigt mycket om och en låt som påminde mig så mycket om honom. Det känndes lite märkligt då ens förälder ska trösta ens lilla barn då hon förlorar sin ena förälder men idag var det inte så, Idag var det N som tröstade mig, "hon sa åt mig att gråta och vara ledsen och att pappa sitter med oss i kyrkan och vill att du ska gråta. Han är så ledsen att han lämnade dig alldeles själv" men att han alltid kommer vara med oss. Hon är bara för go min underbar dotter. Älskar henne så sjukt mycket.

Nu har det gått 11 veckor sen A lämnade oss och jag kan fortfarande inte förstå att det är sant. Jag är ner till graven i stort sett varje eller varannan dag. Det är som en trygghet på något sätt att komma dit, gör inte så mycket tänder ljusen om dom behövs bytas annars sitter jag där och pratar "med" till honom, och på någon sätt hoppas få svar. Visst låter det konstigt att sitta och prata med en gravplats. Men jag måste säga att det är väldigt skönt. Att kunna få ur sig alla frågor och funderingar och minnen. Trots att man inte riktigt kan få det bekräftat med svar så är de som en lättnad på något sätt. Tiden står fortfarande still så saknaden och smärtan efter A är så stor. Men ändå så går tiden väldigt fort, för mig känns det som att det var igår jag var och såg honom och tog ett sista farväl med en stykning på kinden hans.

Nathalie hon ser han ofta då han är här på besök. Jag ser honom inte men hon gör det, känns väldigt konstigt. Hon kan sitta på rummet och prata med sig "själv" när hon ritar, pysslar eller kollar i sitt fotoalbum. Och frågar man vad hon leker så säger hon jag leker inte jag pratar med pappa och visar korten på oss tillsammans. Man ser på nått sätt att hon lyser upp, i början var de väldigt svårt för henne att höra saker om A. För då blev hon arg hon skrek och kastade saker och bad en sluta prata om honom. Men det har kommit nu eftersom då hennes chock har släppt att hon frågar själv om A vad jag och han brukade göra tillsammans innan hon föddes och vad han sa när han såg henne som liten och sånna saker. Men det är en svår tid vi har framför oss och jag hoppas att han är med och ger mig lite stykra när det gäller ansvar och uppfostran.. kommer inte bli lätt att vara helt själv nu då jag inte kan ringa, skriva och fråga honom saker.