Visst jag älskar både min mamma och brorsa men jag hatar dom också så fruktasvärt mycket. Vet inte riktigt hur det går ihop. Men att leva tillsammans nära i en familj där det både är missbruk och kriminallitet inblandat så tär det rätt mycket på en person. Och jag är den som alltid har fått ställa upp och ta hand om allt och alla. Trots att jag inte alltid ha haft tid, lust och framför allt ork så har jag känt mig tvingad till att vara den där stora som ska ställa upp när något händer. Det var likadant när nattis pappa levde. Då fick ja också alltid ställa upp och va fick man, ett tack?.. Ne knappast fick bara höra att jag aldrig ställde upp och inte brydde mig för fem öre. Som nu när det gäller min mor o bror så tror dom att jag ska finnas kvar som ja alltid gjort men om ja skulle finnas där nu som då så skulle jag bara var i vägen men samtidigt inte finnas till tillräckligt. Vad jag än säger eller gör så duger jag tammefan inte till något. Ibland har jag börjat ifråga sätta mig själv som person, om jag egentligen klarar av att ta den här mamma rollen, vara den där systern som ska kunna finnas där då det behövs "ibland" men framför allt, hur är jag som flickvän?. Klarar ja av den delen, klarar jag av att försöka hitta tillbaka till all lycka med mitt liv, men min underbara dotter och J. Utan Nattis och J så vet jag inte om jag hade orkat så här länge...
Det finns folk som säger att jag borde prata med någon, Någon som kan gå in i djupet i mina samtal och funderingar. Men jag har väldigt svårt att ta emot hjälp. Jag säger bara jaja - ska fundera - gör det sen just nu behövs de nog inte. Men i själva verket är det den där rädslan som sätter sig på tvären...
Vad gör jag för nå fel??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar